Kvalitetsjournalistikk

Jeg pleier å be folk som er nye i landet og ønsker å lære seg språket om å lese aviser. Men jeg begynner å lure på om det er så lurt. Prakteksempel på korrekt språkbruk finner man i følgende ANB artikkel.

Oslo (ANB): Røde Kors skal besøke den amerikanske Guantanamo-basen. Bakgrunnen er de tre fangene som i forrige uke tok selvmord.



Nå vet jeg ikke om det er ANB eller Dagsavisen som har lagt egget her, men å ta selvmord? Med mindre språkreglene rundt dette har endret seg heter det vel fremdeles å begå selvmord?  Eller er det jeg som tråkker i en og annen salat her?

Kommentarer:
Postet av: Islamofob

Stemmer det - kontaminasjon kalles fenomenet blant filologer. I dette tilfellet har det skjedd en kontaminasjon - altså en blanding - av uttrykkene "å begå selvmord" samt "å ta sitt liv". Test: Brenner et hus opp eller ned?

14.06.2006 @ 00:53
Postet av: Shoaib

Hm, akkurat, takk for den. Da lærte jeg noe nytt idag også :)Hus brenner vel ned, gjør de ikke?

14.06.2006 @ 01:21
URL: http://islam.weblogg.no
Postet av: Islamofob

Riktig. Ingen dumming, du, Shoaib :-)

14.06.2006 @ 16:09
Postet av: Shoaib

hehe, du vet sist jeg brente ned ... eh kanskje ikke :)

14.06.2006 @ 16:59
URL: http://islam.weblogg.no
Postet av: MOURAD BENCHELLALI

"Jag var fånge i Guantánamo"Där advokat är en lyx. USA:s grymma rättsliga system i Guantánamolägret förmår varken att frige de oskyldiga eller att döma de skyldiga, skriver Mourad Benchellali, som greps i Pakistan efter att "ha lurats" till ett av al-Qaidas träningsläger.I juli 2004 släpptes jag från USA:s militära fångläger i Guantánamo Bay. Den siste fången jag träffade, strax innan jag steg ombord i det plan som skulle föra mig hem till Frankrike, var en jemenit. Han var överväldigad av känslor.- Mourad, i ditt land finns det rättigheter, mänskliga rättigheter, och de betyder någonting. I mitt betyder de ingenting och ingen bryr sig. Så när du är fri, glöm då inte bort vad du gått igenom. Tala om för folk att vi finns här.Numera vet jag att denna jemenit inte fanns med bland de fångar som begick självmord på Guantánamo för tio dagar sedan, men hans ord har ekat i mitt huvud allt sedan dess.Fastän jag nu är en fri man tar den gemensamma plågan mig hela tiden tillbaka till lägret.Tidigt på sommaren 2001, när jag var 19 år, gjorde jag misstaget att lyssna på min äldre bror och resa till Afghanistan på vad jag trodde var en drömsemester. Han sa att hans vänner skulle ta hand om mig.Det gjorde de - genom att slussa mig till vad som visade sig vara ett träningsläger för al-Qaida. Där var jag i två månader, mitt i öknen, fångad av rädsla och av min egen dumhet. Så snart min tid där var över begav jag mig hemåt. Jag var bara några kilometer från den pakistanska gränsen då jag till min fasa fick höra talas om attackerna den 11 september. Några dagar senare stängdes gränsen och den enda vägen till Pakistan och mitt plan hem till Europa gick över bergskedjan Hindu Kush.Jag ingick i en grupp människor som skulle åt samma håll. Ingen bar vapen. De flesta hade, liksom jag, lockats till Afghanistan vid en olycklig tidpunkt och av en missriktad äventyrslusta och försökte helt enkelt ta sig hem.Jag greps av den pakistanska armén när jag drack te i en moské alldeles efter det att jag lyckats ta mig över gränsen. Några dagar senare överlämnades jag till den amerikanska armén.Fast jag inte visste det då stämplades jag som "fientligt stridande". Det spelade ingen roll att jag inte var någons fiende, aldrig någonsin varit på ett slagfält och ännu mindre slagits eller siktat med ett vapen mot någon.Efter två veckor på en amerikansk militärbas i Kandahar, Afghanistan, skickades jag till Guantánamo där jag tillbringade två och ett halvt år.Jag kan inte beskriva lidandet och tortyren på bara några korta rader. Men det värsta med att vara i lägret var hopplösheten, känslan av att vad man än sa skulle det aldrig göra någon skillnad.Man upprepar sig gång på gång inför utfrågare från den militära underrättelsetjänsten, FBI, CIA.Första gången du hör att "ditt fall är under handläggning" slår ditt hjärta ett extra slag för det lilla hopp som den repliken rymmer. Efter månader av besvikelse försöker man göra sig immun mot hopp, men hoppet är en sjukdom som inte går att bota.Jag minns en förhörsledare som under flera möten förberedde mig inför ett lögndetektortest jag skulle göra och som han sa var helt pålitlig.Efter testet lämnades jag ensam i förhörsrummet. En timme senare återvände förhörsledaren. "Gratulerar", sa han allvarligt. "Du klarade testet." Och så gav han mig en ask godis.Jag tänkte att i världen utanför är skillnaden mellan att tala sanning och att ljuga, mellan att begå brott och att inte göra det, detsamma som skillnaden mellan att sitta i fängelse och att vara fri. I Guantánamo är skillnaden en ask godis.Till slut släpptes jag fri och nästa månad ska jag stå inför rätta i Paris för anklagelser som jag aldrig förnekat: att jag tillbringat två månader i al-Qaidalägret.Jag har ett rättegångsdatum, jag står inför en domare och jag har en advokat - otänkbar lyx i Guantánamo.Jag kände inte de tre fångar som dog, men det är lätt för mig att förstå hur den dagliga hopplösheten och osäkerheten kan leda till självmord.Under min fångenskap såg jag många individuella upprorshandlingar, från skrik till hungerstrejker och självmordsförsök."De är smarta, de är kreativa, de är hängivna", förklarade amiral Harry Harris, som är chef för lägret, om självmorden. "De har ingen respekt för livet, vare sig för sitt eget eller våra. Jag anser inte att detta var en desperat handling utan ett inslag i det asymmetriska kriget mot oss."Jag är en stillsam muslim. Jag har aldrig dragit i krig, särskilt inte ett asymmetriskt. Jag var tidigare inte antiamerikan och mirakulöst nog har jag inte blivit antiamerikan senare heller.I Guantánamo träffade jag faktiskt en del människor för vilka jihad är själva livet, med sinnena förvridna av extremism och själarna fulla av hat. Men de allra flesta ansikten jag minns, de som förföljer mig om natten, är desperata, lidande, oförstående, på glid mot tyst galenskap.Jag tror att ett litet antal av dem som hålls på Guantánamo är skyldiga till kriminella handlingar men, som analyser av militärens dokument har visat, finns det inga bevis för att de flesta av de omkring 465 männen där skulle ha agerat fientligt mot Förenta staterna eller dess allierade.Det jag hörde så många gånger eka från bur till bur, var inte "släpp oss fria vi är oskyldiga" utan "döm oss för det vi gjort".Det ligger en oändlig grymhet i ett system som förefaller att inte kunna frige de oskyldiga och inte kunna döma de skyldiga.


Skriv en ny kommentar:

Navn
Husk meg ?

E-post:

URL:

Kommentar:

Trackback
Trackback-URL for dette innlegget:
http://blogsoft.no/trackback/ping/1458633
hits Site Meter